Vad vi inte visste om skogen

Genom uppväxten med hästar i inackorderingsstall i stans utkant har jag ridit i skogen hela mitt liv. Jag har trott att skogen och naturen är vacker av sig själv. Jag har totalt missat hur det verkligen ligger till. All vacker skog, stränder och ängsmark vårdas av någon. Kommunen eller markägaren. Skog som inte vårdats är förfärlig, inte minst för sig själv. Stränder som inte förvaltas är inte tillgängliga för någon.

Vi har bebyggt nästan hela vår mark med hus och hagar, men lämnade en del skog obebyggd. Där kan det i framtiden bli gästhus, hagar eller en liten terrängbana. Till att börja med en vacker naturtomt för promenader och träning med hunden. I flera år innan vi köpte marken, har den fått växa igen. Någon gång i tiden har någon vårdat skogen, det syns det spår av.

Grannen i öster, som är skogsbrukare, har en fantastisk skog. De har vårdat den så att den blivit som en John Bauer tavla. Jag trodde naturen såg ut så, och förstod inte vilket arbete som låg bakom.

Vi hade istället ett hav av snuskig sly full av fästingar och halvdöda knotiga träd som i panik försökt ta sig upp mot ljuset.

Hasselskogen med ett hav av vitsippor vid stallet där jag hade Emir tidigare, var alltså en skogsvårdares verk och inte ett under av naturen. Tack kommunen, privata markägaren, kyrkan eller vem det nu var som möjliggjorde alla fina uteritter i Österhaninge!

I några veckor har vi slitit med projektet ”Skogsglänta och stubbar på Fat Gelding Farm”. Det har blivit många timmar med röjsåg försedd med skogsklinga, manuell såg, motorsåg och sekatör. Plötsligt börjar fåglar flytta in och sjunga, blommor börjar spira på marken och framförallt framträder de otroligt vackra gamla tallarna.

De gigantiska tallarna är som stora snälla gudar, som man bara vill krama. Att de nu får ljus och näring ger ny energi till det tunga röjningsarbetet. Och det bästa av allt är att små ekar har börjat spira. Jag ska plantera fler, och är på jakt efter ekollon. Dock bör ekar inte vara för nära hästhagarna; ekollon är giftigt för hästar trots att de älskar att äta upp dem. (Emir mådde trots det utmärkt alla de år jag hade honom i Saltsjö Duvnäs i en hage med flera hundra år gamla ekar).

En ny utmaning vi hade med hagarna var alla stubbar som stack upp på ett irriterande och oestetiskt vis. Vi tog in offerter från flera stubbfräsningsfirmor, som antingen var orealistiskt dyra eller kanske inte ville ha mer jobb. Vem vet. David löste det genom att motorsåga ned alla stubbar och det blev ett riktigt bra resultat utan någon kostnad förutom för motorsågsbensin och byte av sågklinga och arbetstid.

 

Proffessorn som visade sig vara hantverkare

Min intellektuella sambo Doktor Rönnegard, som endast har lyft en penna under sitt liv, och hade salongslackade naglar när vi träffades, bondar lätt med gubbarna på motorsågsbutiken. Han har dessutom blivit händig på att snickra, och byggt ut rampen till gödselcontainern. Det är kärlek!

En lärdom från arkitektskolan – samt i mitt yrke som affärsutvecklare inom fastighet, är att man ska jobba MED en plats och inte mot den. ”Genus Loci” betyder ”platsens själ” och uttrycket användes av såväl de gamla grekerna som postmodernismens nytänkande arkitekter.

På vår plats är ”Genus Loci” till stor del Sten. Sten och åter Sten som inlandsisen så artigt vräkt över vår mark. Genom att använda stenen för att bygga trädgårdsformationer blir arbetet med att rensa sten i hagarna roligare. David har återigen visat sin oanade hantverkstalang med att skapa landskapsarkitektur av sten.

 

Coronakrisen

Vi är är glada att ha hästarna hemma nu när Coronakrisen kom. Jag är också otroligt tacksam över vårt utvecklade och digitaliserade samhälle som möjliggör för oss och många andra att jobba som vanligt, fast hemifrån. Bredbandet är snabbt och vi kan ha möten och hålla workshops på Teams. Lite trist är det att våra föredrag som vi skrivit med själ och hjärta, inte kan framföras ”live” (jag skulle föreläst på en nationell trygghetskonferens och David på en Business ethics -konferens i Polen om två veckor) då konferenserna ställts in. Men i övrigt jobbar vi på som vanligt i våra kontorsrum på gården.

Hästmat (och toapapper!!) beställer vi som vanligt on-line med hemkörning från Foderladan, hö köps lokalt och storhandla gör man ändå när man har gård vilket innebär att man har ett litet lager.

Nu ska vi se Tarkovskijs ”Offret” från 1985. En gammal favorit. Den känns passande nu på ett vemodigt sätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s